En strimma sol. Nattamat.

Idag fick vi se solen för en liten stund och det är otroligt så lätt allting blir på en gång då!

 

Hösten är ju bambuns vår, har jag hört någon säga någon gång, och man kan ju förstå varför, för den är så grön och fin nu.

 

Mina hängda ståltrådskorgar fick också lite sol på sig. Dom är fulla med barr så snart kanske det blir mylla och det börjar växa i dom!

 

Snöbär med svag senhöstsol på sig. Och jag kan inte gå förbi utan att ta några (många) bär och stampa på, det hör till!

Vad är nu detta?

Jo, det är buntband och handtag på en frys och en kyl.

Än sen då?

Jo, jag har en last, och den har jag alltid haft, alltid. Jag går upp på natten och äter. När jag vaknar till där vid 3 tiden på natten vet jag precis vad som finns i kylskåpet, smör, ost…..kall Jansson (sällan, men kanske), risgrynsgröt (vid juletid) kall potatisgratäng (sällan, men förhoppningsvis) osv. I skåpet intill finns dessutom knäckebröd och just smör och knäckebröd slår ju allt.

Numera använder vi inte smör till “vardags” så det ligger i frysen.

När jag var ung gjorde det varken till eller från om jag gick upp och åt på natten, jag var lika smal ändå på den tiden, och det fanns inga såna där värden som man skulle tänka på. Jag tänker kolesterol, blodtryck mm mm osv i all oändlighet, en massa värden som jag blivit livrädd för. Jo, faktiskt, har man höga såna, går man en långsam och kvalfull död till mötes, i förtid dessutom……Jag hypokondrisk? Nej, nej, jag är bara en pessimistisk, hypokondrisk realist.

Av denna anledning ber jag omgivningen varje kväll att sätta buntband runt handtagen så att jag inte skall frestas öppna dörrarna (jo, fruset smör blir väldigt fort lätthanterligt med hjälp av en osthyvel – jag kan alla tricken)!

Nu säger väl vän av ordning att det är ju bara att klippa upp banden och sätta dit nya.

Men se, det går min ära förnär, där går faktiskt en gräns, även för mig.

Bilderna i collaget är lånade från nätet.

Agneta!