När man valt att bo i ett gammalt stenbrott är det inte alltid helt lätt att hitta någonstans att plantera. Med tiden har vi lärt oss att peta ner växter och lökar överallt där man först kan peta ner lite jord. Ibland blir det under ett stenblock och över en aspstam…..
Balkansipporna trivs konstigt nog i tallbarr, enbart!
Ormöga bakom en sten och några förtvinade tulpanlökar. Och i år, det vackert roströda blåbärsriset som fond!
Jag har alltid önskat mig en liten, liten skog av lärkträd.
Nu har det bara blivit ett träd. Åt gången.
Första var när vi bodde i storstan, men det ansågs ha blivit för stort, så det likviderades vid nåt tillfälle, när jag inte var hemma. Sur, jag, oh nej då! Sur blir jag sällan, men arg, ja, eller nej, besviken är ett mycket bättre, bittrare och passande ord!
Sen hade jag ett vid det gamla huset på landet. Det blev för högt så då kapade omgivningen toppen och jag blev inte glad då heller om man säger så.
Men nu, nu har jag ett nytt och det bevakar jag noga.
Jag har haft omgivningen att plantera det och det är som sagt inte lätt här i stenen. Men vi fick lyft på några stenar och hällt ner jord och kilat ner trädet där emellan. Nu är det ett par år och det är väldigt välväxt.
Jag tittar på det varje dag nu på våren, det är så gulligt med sina mjuka barr. Och färgen, den är så underbar.
Lökplantering kan vara lite knivigt när det är så mycket sten, men det löser sig lätt med hinkar, byttor och krukor. Sen får man hitta nån ny sten att flytta på!
Här är det min älsklingsnarciss, Thalia.
Jag ser dom från köksfönstret. Och njuter.
Idag vände dom sina ansikten mot solen och dom njöt, dom också, det ser man nästan.
Vi har haft sommar idag med lite sol, lite soldis, men härlig värme som pendlat mellan 20 och 25 grader. Härligt!
Agneta!
