Vårteckensutmaning nr 7.

Tingeling ligger ute och solar (visserligen under en stol, men ändå....), då är det vår!


Vid havet, tyvärr också ett vårtecken. Det blir mycket för herrarna i båtklubben att fixa i år.


Döda japanska ostron. Dom klarade visst inte kylan i vattnet i vinter. Mig gör det inte så mycket, rent kulinariskt sett, eftersom det finns mycket annan mat jag väljer före just ostron. Men det är ju lite synd om ostronen.



Hasseln både blommar och har hängen. Vackert! Och hösnuvigt!




Snart kan vi plocka hallon.......


Detta är min hampflockel. Den drar till sig fjärilar i mängd. På latin heter den Eupatorium cannabinum.....att den heter just cannabinum syftar på likheten med hampans blad, dvs Cannabis sativum....och just där går censuren in då det är en förbjuden växt att odla i Sverige.

Busken, körsbärskornellen, som skall ge bär till min cocktail, börjar likna nåt nu!

Och idag var bina (låter konstigt, heter det så i bestämd form plural.....? någon som kan?) ute och arbetade, så nog har våren kommit nu! Underbart!

Och så här ser Ullungrönnen ut hos oss. Visst ser man att det är blad på gång!

Och här nedan ser vi mina VITA julrosor. För dom av er som inte läst förra Vårteckensutmaningen här hos mig, vill jag bara förklara, att jag tycker RÖDA julrosor är jättefint, men jag har trott att jag skaffat endast VITA, vilket jag uppenbarligen inte gjort.

Och så har jag fått en Award från Maria på en jättemysig blogg som heter:

http://husetvidvattnet.blogspot.com

Har ni inte varit inne och tittat så gör det, dom har byggt ett jättemysigt och osedvanligt vackert hus!

Naturligtvis är jag fantastiskt glad att ha fått en Award, men som jag skrev förra gången jag fick en, så får jag ångest av att välja ut några att skicka den vidare till, så jag vill ge den till alla som är flitiga läsare hos mig och som lämnar kommentarer och som återkommer, framför allt!

Jag trodde aldrig när jag började min blogg för två månader sedan att det skulle vara så fantastiskt roligt att blogga och att man skulle kunna knyta så många kontakter som verkligen känns värdefulla.

För så känns det för mig.

Det är praktiskt att kunna "prata" lite när man har tiden på sin sida och man känner för det. Ett moderna tidens kafferep. Eller symöte. Eller något liknande. Helt utan värderingar i begreppen. Och inga tider att passa!

Lördagspromenad.

Detta är vår fjord där vi både badar och fiskar och åker båt och promenerar. Och i veckan sjönk ju äntligen all is så nu har vi öppet, blått vatten. Häääärligt!



Vår brygga är ju aningens havererad vilket en nyklippt Tingeling noga noterade. Hon blev skakis och pep, hon la sig ner för säkerhets skull, men sen tog hon mod till sig och mer eller mindre kröp ut på bryggan. Hon hade helt klart fått syn på hundgodiset jag hade med......och då är så klart ingenting farligt längre......



Och resten är bilder på badplatsen som är nedskräpad av musslor, ostron och fågelskit (guano, om det skall låta bildat, eller?), så där behövs en insats av byns hamnkapten och hans arbetslag.

Här är den - den bohusländska röda graniten.

Bergsvandring med komplikationer.

I början av veckan kunde vi för första gången, utan att riskera att kana nerför eller halka, gå upp på bergen igen efter vintern. Det hade torkat upp tack vare vindarna och luften var så härlig.



Man ser isen på fjorden (det vita). Den sjönk dagen efter, vilket var förträffligt då isen tar så mycket energi och den behöver ju både vi och djuren och alla växterna nu.



Ovanför i bergen där vi bor ser man överallt rester av stenbrott. Det var blomstrande tider för stenhuggerinäringen häromkring under 1920-1930 talen (även lite under 1960 talet men inte just här). Det var ett slitigt arbete, var så säker.

Alla redskap skulle upp i den oländiga terrängen på ca 100 möh och sen när man sprängt loss stenblock och huggit till knott (smågatsten) skulle allt transporteras nerför bergen och vidare till hamnen i fjorden för transport ut i Europa. Här och där ser man resterna efter de gamla körvägarna för häst och vagn. Tänk vad det måste ha skumpat!




Det är här skräpsten som blivit över när man sprängt och format till knotten. Det kallas för "stenmale" och dom är vassa som knivar.



På många ställen bildades små dammar när man tagit ut stenblock. Just här ser det ut som om en trädgårdsdesigner av rang varit framme och beställt fram ett mjukt, rundat avsnitt i allt det kantiga och hårda.



I dom här dammarna föredrar vår hund, Tingeling, att bada grundligt efter långpromenaderna. Det är lagom roligt eftersom vattnet är riktigt geggigt.


När vi går ut och går med hunden har vi ett litet problem. Det är Nisse som tror att han på något vis är en hund. Han vill absolut gå med. Mindre rundor orkar han. På längre rundor blir han trött och sätter sig och skriker så förtvivlat att det ekar runt omkring i bergen. Då får han sitta på en axel. Det går bra.

Om det regnar får vi ett riktigt stort problem för då blir Nisse våt. Och då skriker han ännu mer, han yyylar, så då får vi packa in honom i en huva eller under ett paraply (det är ju inte alltid man har papaply med på skogs/bergspromenad....) och så sitter han snällt där ända tills han ser huset hemma.......



....och då skuttar han av axeln, men då börjar den andra katten, Pippi, att skrika. Hon går nämligen inte av tomten (hon vet precis var gränserna går) och när vi kommer tillbaka och hon får syn på oss då skriker hon i högan sky och måste bäras tillbaka till huset.....

Fulsaker.

I natt vaknade jag och befann mig vara vinterkräksjuk el dyl. Nu har jag sedan en stund kravlat mig upp och hänger vid datorn. Den, datorn alltså, verkar också ha fått sig en släng av nån sjuka, på åttonde försöket, först, fick jag igång eländet.....

I alla fall, jag satte mig, och tittade igenom min egen blogg. Vad jag fann var att det kan synas som om jag lever i en värld där nästintill allt är vackert (observera att jag inte publicerat någon bild på mig själv.....), bergen är vackra, snön lyste vitare än någon annanstans i vinter, mina krukväxter skjuter skott och har underbara färger.....och bla bla bla.

Nu vill jag slå hål på denna eventuella myt.


Detta är t ex en bild (en komposition där att par bilder "flyter" i varandra, men ändock...) in i vår bod. Jag tror inte att någon annan i Bloggland har nåt så förfärligt. Det värsta är att det varit så i över två och ett halvt år nu.....

Ja, vad detta är ser vi ju alla, men frågan är om vi överhuvudtaget använder denna fula stålkonstruktion med vidhängande tefat......gräsligt! Och eländet sitter på vårt eget hustak dessutom....

Den här obsoleta saken står inte på vår tomt men ändock ganska nära och om man vill ser man den hur tydligt och klart som helst. Och att bara se den är illa nog.

Detta är en av våra "fantastiska" krukväxter som står på altanen där även den lilla trasiga snutten trasmatta ligger.....Det är en död Nerium Oleander. Att den inte är bortburen har jag ingen teori om.

Här har vi en kruka med sommarblommor som jag glömde i höstas. Snyggt!

Och när jag var i blomsterhandeln sist fick jag för mig att köpa en Ranunkel. De flesta i Bloggland har ju en sådan hemma och de är jättefräscha och läckra och snygga och har underbara färger. Detta är min Ranunkel efter två dagar i min vård.


Inte ens färgen har jag lyckats bevara. Den var väldigt läckert cerise och nu är den mer åt det kalsongskära hållet.....