Kan det vara så att detta är sommarens sista buketter, eller är det höstens första?
Igår när jag skulle ut i “min” skog igen för första gången efter semestern insisterade omgivningen på att jag skulle ha på mig den här förskräckliga saken emedan älgjakten pågår här omkring.
Jag har laborerat med två hypoteser.
1. Jag kan lätt förväxlas med en älg då min kroppshydda är
närmast intill oigenkännlighet lik en älgs i storlek.
2. Omgivningen är helt enkelt rädd om mig och vill inte att jag
skall bli skjuten.
Då jag det senaste haft ett totalbryt över min kropp, den är liksom inte lik sig i storlek, har jag bestämt mig för att det är nr 1 som gäller.
Hur som helst, jag travade iväg med den på högburet huvud.
Vackra färger på bären.
Över bergen.
Bara kompisen Tingeling och jag. Gissa om hon tycker det är skönt att vara av med det nya lilla monstret Leia ett par timmar. Det är nog så att Leia tycker en aning mer om Tingeling än tvärs om…….
Här travar vi hemåt igen. Till monsterhunden Leia.
Visst är dom lite gulliga ihop? Leia försöker hela tiden göra som Tingeling.
Nisse är dock väldigt misstänksam mot att det flyttat in något nytt i hans hus.
Blicken är kall, hård, tom och misstänksam. Stackars Nisse!
Agneta
