Vårteckensutmaning nr 8.

Porsen har kommit igång. Jag tycker att den är väldigt läcker i både färg och form och vill gärna ta med mig lite hem. Men nej, inte igen, jag plockade med mig hem någon gång förra året och så mycket frömjöl som den gav ifrån sig har jag sällan skådat. Så den får stå där den står, ute i naturen där den ska vara!


Min cocktailbärsbuske artar sig bra.


Lungörten har letat sig upp ur löven och den vanliga primulan också.


Fingerborgsblommorna är verkligen tappra och jag väntar på blomningen, en underbar växt med sina ståtliga blomstänglar i vitt och olika rosa nyanser.


Fågelmaten växer i mina grönsaksbäddar!



Den stackars fetknoppen växer också tappert och det i vägkanten där den måste ha tagit massor av stryk i vinter.

Och så kommer ny bild på Ullung rönnen.


Och så mina VITA julrosor......men det gör som sagt ingenting för dom röda är lika fina.




Men titta här: jag har VIT-VITA julrosor OCKSÅ! Så från och med nu ska jag inte gnälla över mina julrosor mer. Det är nog som så att det är som det är och jag har nog köpte både röda och vita, fast jag inte kan minnas det.





Vid det här laget hoppas jag att datadoktorn opererar min dator och att den snart kommer tillbaka hem! Lev väl, vi hörs snart igen!

Dagsläget, hundpromenaden.

Idag har fjorden samma färg som en lagun, alltså, jag menar en sån där lagun som finns i Söderhavet. Enastående!



Hundpromenaden leder in i skogen och här ser man väl ändå att det är vår!



På ett alldeles speciellt ställe finns det sådana här svampar. Jag tror dom kallas skålsvampar och dom kommer på våren!






Tingeling går uppför en körväg, en väg där man med häst och vagn fraktade sten man huggit i brotten uppe i bergen. Dåtidens bohusländska autostrada.....härligt guppigt, minst sagt.




Väl uppe i ljungen passar Tingeling på att ta ett torrbad i fjolårets ljung, river gott på ryggen! Och - ni ser inte dubbelt, ingen fara, det är bara ett hopklipp av två bilder.


Grannt........här måste jag alltid ta en paus och andas djupt.



Väl hemma sitter välkomstkommittén och inväntar hunden och mig och så solar vi alla lite och sträcker på oss och har det gott.




Ute på altanen står mitt nyförvärv. Den är väldigt liten, bara kanske 20 cm hög, men jag har gått och blängt på den länge där den legat slängd på samma ställe i flera år. I en rabatt. Hos min svägerska. Till slut tog jag mod till mig och frågade om jag kunde få den. Och det fick jag. Så nu är den min och i den vill jag plantera en förtjusande liten viol, tror jag.


På altanen ligger också japanska ostronskal till tork. Det är inte så att det är rester efter en av våra ostronfrukostar med champagne, nej då, utan döda ostron (kalla vintern dödade dom) som jag ju givetvis inte kunda låta bli att plocka med mig hem från sjön (havet). Fråga nu bara inte vad jag skall ha dom till.......det finns det andra som redan gjort och jag har ingen aning. Det är den primitiva samlaren i mig som kommer fram nu och då, ganska ofta till och med.


Den här tallen ser jag från mitt köksfönster och med den ber jag att få tillönska en riktigt skön fredag. Och kanske helg. Min dator skall till Datadoktorn (han kallar sitt företag så, mannen som skall rädda mig från totalt datahaveri) på söndag kväll och man vet ju aldrig hur det går......så hör ni inte av mig på ett par dagar så beror det på konvalscens.

Husbygget fortsätter.

En huvudpunkt på önskelistan var ju att huset skulle passa in i naturen så mycket som möjligt och det gjorde det allt......vi var väldigt nöjda!

Inte gjorde det mycket väsen av sig inte, huset.

Nu hade vi ju fått våra ytterdörrar och det började komma lite inredning, vitvaror, värmesystem mm.....

........så det började bli dags för drömköket att komma på plats. I mitt inre såg det ut som så här ungefär, slitet men hemtrevligt, lite stökigt light, ja alla förstår säkert vad jag menar.......något i den här stilen:

Här ser vi var det kommer att ta plats!

Från början var det meningen att en av våra snickare skulle snickra köket åt oss, så där som i drömvisionen. Men det ville sig inte bättre än att han efter vårt husbygge skulle finna sin näring någon annanstans så hela det konceptet föll. Han hade inte längre tid, vilket vi så klart förstod.

Vi for då iväg till närmsta köksaffär (ett ställe där man köper kök, heter det så, tro....) och beställde ett kök snabbt som ögat. Vi ser stommarna till detta kök här.

Själv for jag som en skottspole fram och tillbaka och köpte inredning till vardagsingången/grovköket eller vad man nu vill kalla det. Här ser man från köket ditut där tvättmaskin mm finns.

Så här blev hyllväggen till slut. Snyggt. Alltså det var snyggt när det inte fanns några grejer där. I dagsläget ser det förfärligt ut. Man ser inte ens hyllorna längre....


Jag tyckte det var kul att greja med dom där hyllsystemen så jag fortsatte (med lite hjälp) med klädkammaren. Jag skulle vilja kalla det Walk-in-Closet, men då tycker jag man skall ha plats för ett stort bord i mitten där man har sina ovärderliga smycken, sjalar, handväskor, mm. Vidare skall det då finnas plats för en spegelvägg, en fåtölj som är fransk, antik och signerad, långa, tjocka, tunga gardiner och lite så där. Det finns det inte här. Men det blev så himla bra och ett litet, litet gammalt bord fick plats vid fönstret!

Klädkammaren var också snyggare, precis som grovköket, utan grejer i backar och hyllor och hängande trasiga, fula, gamla älsklingsmorgonrockar överallt och så där.

Det var vintertid när köket kom på plats och altanen där vi skulle sitta i våra boots och skjuta på förbipasserande såg då ut så här:

Det var tänkt att det skulle bli något i den här stilen. Jag har bättre bilder, men dom hittar jag inte nu, men ni förstår säkert tanken.

Så här såg det ut i början av vår första sommar i nya huset.

Inte någon riktig cowboy veranda men.....åhhh så vi njöt, altanen hade kommit på precis rätta stället och det var riktigt gott att sitta där och njuta!

Mina holländska komockor.

Någon gång i höstas införskaffade jag av någon anledning 3 st holländska komockor. Jag följde manualen som medföljde, dvs jag lade komockorna på ett fat. Ingenting hände. Då kom någon på att vi lägger dom på lite jord, det är ju naturligt och så......så det gjorde vi!



Efter ett tag började det komma utväxter på komockan. Det stod även i manualen att så skulle ske. Då började jag känna mig lite nöjd.



Sedan var det liksom stopp igen. Då kom någon på att vi ökar på luftfuktigheten medelst en sprayflaska fylld med vatten.

Och minsann, nu började det växa ut små stänglar med vita toppar. Jag blev mer och mer nöjd.

Och minsann, det såg ut att bli små blommor!

Dom mest fragila, delikata små blomstänglar med den raraste lilla cyklamen ute i toppen! Visst är holländska komockor helt otroliga!