...fortsättning...hemma igen...och vad var det jag gjorde eller skulle ha gjort.....

Först måste jag visa några bilder från hotellet i Tokyo. Entrén. Urtrist. Ser ut som ett hotell i det gamla Sovjetunionen (japp, vi åkte transsibiriska på 70-talet).


Ska det vara kristall så ska det vara kristall. Lobbyn.

Ska man gifta sig kan man lika gärna gifta sig i lobbyn under all kristall.......det skulle ske minst ett bröllop samma dag jag åkte därifrån, 15:30 bl.a., till allmän beskådan.

Morgonvy från mitt hotellrum. Det runda huset och intilliggande tillhör regeringsbyggnaderna och mitt upp i går det några motorvägar.



Tillbaka till Narita och annat flygbolag hemåt.


Det är inte så att jag på något sätt är fascinerad av toaletter och dylikt, men jag måste medge att jag fick mig en tankeställare när jag såg alla dessa varianter.

Detta är en av alla toor på flygplatsen. För det första är själva toalettstolen utformad som en fåtölj, låg och tillbakalutad. Och så kan man alltså välja vilken slags dusch man vill ha i ändalykten när man är klar.

Inte nog med det man kan också välja om man vill ha musik under spolningen......och vilken volym man vill ha på musiken.....

Men vart är världen på väg? Stor eller större del av jordens befolkning har inte ens vatten att dricka och andra kan välja att slippa torka sig själv på toa medan man sitter i en fåtölj och blir spolad i baken och kan lyssna på musik där man t.o.m. reglerar volymen.......

Nog om det.

Nu är jag alltså hemma igen. Jag kom igår kväll och har sovit och packat upp. Jag har aldrig drabbats av s.k. jetlag och inte nu heller så nu är allt som vanligt igen. Underbart.

Det här blir långt. Men jag har ju lovat berätta.

Jag har gjort många dumma och konstiga saker i mitt liv, men det här tar nog priset!

Peter och jag arbetade och bodde i Japan ett halvår 73 och ett halvår 77 och då lärde jag mig lite, lite japanska och i år är det bestämt att vi skall tillbaka och hälsa på i början av oktober.

Och det var då jag fick en av mina strålande idéer: jag söker in på skola och läser lite nybörjarjapanska!

Sagt och gjort. Jag kom in på en skola för gaijins (utlänningar) som också rekommenderade en förmedling för studenlägenheter.

Vill gärna nämna att både skolan och förmedlingen finns med bland svenska utbildningsinstitutioner och rekommeneras av dessa, för yngre utgår även csn:s studielån och studiemedel.

Jag hittade en minilägenhet, nära skolan, som ligger mitt i Tokyo, fick se bilder och film på den och det såg riktigt, riktigt bra ut.

Alltså skulle jag gå i skolan några veckor tills Peter skulle komma och vi skulle hälsa på våra vänner och bekanta. Vilket vi fortfarande skall enligt planerna. Biljetterna är bokade. Fast inte för mig - jag är ju redan där då......var det tänkt.....!

Och iväg for jag. Kom ju fram som bekant. Hittade förmedlingen. Det gick galant. Skrev ett utförligare kontrakt än det jag hade och tog taxi till lägenheten.

Öppnade dörren. Det hade varit bättre om jag inte hade gjort det tror jag. Det var förfärligt. På alla sätt och vis. Så smutsigt, så sunkigt, så bedrövligt, så stinkande, så trasigt, en läckande icke fungerande gasspis, så trasiga elkontakter, allt man kan tänka sig.....det låter som en klyscha, men det var verkligen obeboeligt.

Men nu var det ju som det var. Jag samlade ihop mig. Satte mig ner på tatamin och begrundade noga situationen. Tog fram block och penna och gjorde en riktigt avancerad nätverksplanering av vad jag hade för möjligheter.

Jag kom fram till att jag under inga omständigheter kunde sova där ens en enda natt.

Att det kan vara bedrövligt bakom den prydliga fasaden i Japan visste jag nog, men det här liknade ingen sort.

Men var var jag? Trots att taxichauffören hade fått adressen skriven på kanji (det mest relevanta skriftspråket för en adress i Tokyo) tog, vad som skulle tagit kanske 5-7 minuter, vägen dit, ca 1 timma. Tack och lov tyckte han synd om mig och stängde av taxametern efter ett slag. Men jag hade ju för länge sedan tappat orienteringen.

Kartor hade jag av alla slag, egna och förtydligade av förmedlingen, men vilket håll skulle jag hålla dom på?

Mobilen fungerade inte så jag kunde inte ringa förmedlingen och efter mycket trixande fick jag kopplat upp mig på nätet, sökte reda på ett hotell i Shinjuku, gav mig ut i gränden med resväskan och ryggsäcken och gick. På gehör. Hamnade under en motorväg.

Försökte tänka lite klokt. Tänkte att motorvägen måste ha av- och påfart någonstans och travade på. Kom till en gata! Lycka! Fick tag i en taxi och bad honom köra mig till hotellet.

Hamnade på 25:e våning i nån lyxvariant av vanligt hotellrum, men just då brydde jag mig inte om varken kostnad eller annat.

Ringde Peter och mailade honom bilder på studentlägenheten. Frågade vad han tyckte, fast jag hade redan bestämt vad jag ville. Han tyckte jag skulle åka hem och det var det jag också hade kommit fram till.

Så ut på nätet igen och leta flyg. Och då hittade jag Austrian Airlines som kunde köra mig hem nästa dag, dvs igår!

Och nu är jag hemma igen. Och jag älskar det.

Jag älskar ju att bo här på mitt lilla berg, men någonstans inom mig har jag nog haft en liten, liten, liten önskan och någon slags romantisk längtan om att få bo lite, lite, lite grand i en riktigt stor världsmetropol någon gång.

Nu hann jag ju inte ens pröva, men, nej, jag är definitivt en skogsmulle och inget annat. Nu fick jag verkligen svar på det och bara det gör själva det här påhittet värt all möda.

Så jag är varken agent, har inte ett superhäftigt ämbete, är inte businesswoman, är inte flygvärdinna, skriver inte för reseföretag, inreder inte flygmaskiner, jagar inte antal flygningar på kortaste tid.......ingenting......

Men som Peter säger, it seemed like a good idea at the time!