Bergsvandring med komplikationer.

I början av veckan kunde vi för första gången, utan att riskera att kana nerför eller halka, gå upp på bergen igen efter vintern. Det hade torkat upp tack vare vindarna och luften var så härlig.



Man ser isen på fjorden (det vita). Den sjönk dagen efter, vilket var förträffligt då isen tar så mycket energi och den behöver ju både vi och djuren och alla växterna nu.



Ovanför i bergen där vi bor ser man överallt rester av stenbrott. Det var blomstrande tider för stenhuggerinäringen häromkring under 1920-1930 talen (även lite under 1960 talet men inte just här). Det var ett slitigt arbete, var så säker.

Alla redskap skulle upp i den oländiga terrängen på ca 100 möh och sen när man sprängt loss stenblock och huggit till knott (smågatsten) skulle allt transporteras nerför bergen och vidare till hamnen i fjorden för transport ut i Europa. Här och där ser man resterna efter de gamla körvägarna för häst och vagn. Tänk vad det måste ha skumpat!




Det är här skräpsten som blivit över när man sprängt och format till knotten. Det kallas för "stenmale" och dom är vassa som knivar.



På många ställen bildades små dammar när man tagit ut stenblock. Just här ser det ut som om en trädgårdsdesigner av rang varit framme och beställt fram ett mjukt, rundat avsnitt i allt det kantiga och hårda.



I dom här dammarna föredrar vår hund, Tingeling, att bada grundligt efter långpromenaderna. Det är lagom roligt eftersom vattnet är riktigt geggigt.


När vi går ut och går med hunden har vi ett litet problem. Det är Nisse som tror att han på något vis är en hund. Han vill absolut gå med. Mindre rundor orkar han. På längre rundor blir han trött och sätter sig och skriker så förtvivlat att det ekar runt omkring i bergen. Då får han sitta på en axel. Det går bra.

Om det regnar får vi ett riktigt stort problem för då blir Nisse våt. Och då skriker han ännu mer, han yyylar, så då får vi packa in honom i en huva eller under ett paraply (det är ju inte alltid man har papaply med på skogs/bergspromenad....) och så sitter han snällt där ända tills han ser huset hemma.......



....och då skuttar han av axeln, men då börjar den andra katten, Pippi, att skrika. Hon går nämligen inte av tomten (hon vet precis var gränserna går) och när vi kommer tillbaka och hon får syn på oss då skriker hon i högan sky och måste bäras tillbaka till huset.....