Nääääeee.

Idag är jag på hugget.

Dom här ordverifikationerna är ju ett elände, det tycker jag. Svåra att läsa och så glömmer man att sätta markören i rutan där det eländiga ordet ska stå och då får man skriva det fullständigt omöjliga ordet igen.

Och så blir det fel.

Och då får man göra det igen. Fast med ett annat fullständigt omöjligt ord. Tillbaka på ruta 1, så att säga.

Jag tror kanske jag vet varför en del (alldeles för många känns det som ibland) har den här funktionen, men är det verkligen nödvändigt?
P.S. Detta är ett tillägg i efterhand: jag vet att det är en säkerhetsåtgärd, men mot vad? Wikileaks?? Jag har aldrig haft någon ordverifikation och jag har inte upplevt något konstigt alls…..D.S.

Jag vill vara rättvis också och då kan jag väl säga att man får öva sitt minne lite grand var gång! Sakligt, snyggt och diplomatiskt sagt i sammanhanget, eller hur (men jag menar det inte det minsta)!

Kommer inte dom där hackarna, eller vad dom kallas, in på våra sidor ändå om dom vill? Berätta för mig, och vad ställer dom till med i så fall?

Och har man riktigt god tur får man upp en sån här……….säger inget mer om just det! Man kan ju lyssna….!!!

Så idag, när jag skulle kommentera och hos dom som har ordverifikationsfunktionen (puuuh) inkopplad (eller vad det kan heta), ja, då har orden fått ny “design” eller vad ska man kalla det.

Och dom orden var ju väldigt lätta att läsa, no way, säger jag, det går inte, det är ju en enda röra, en gröt, av bokstäver som ligger i och på varandra.

Är det bara jag som råkat ut för detta, eller vad är nu detta?

Dagens paroll blir denna när det gäller dom här mysko orden.

Nästa irritationsmoment för dagen är frysetiketter.

Hjälp mig här också! Finns det några som sitter fast. Jag har prövat alla. Och när jag säger alla, då menar jag verkligen alla.

Det finns inga, inga, som sitter kvar.
P.S. Detta är ett tillägg: tapen ovan är frystejp, men den sitter inte fast för det. D.S.

Tro mig, jag har provat dom alla.

Och jag har satt etiketterna på torra burkar och på torra plastpåsar och ändå ligger nästan alla etiketterna på botten i frysen och man får gissa sig till vad som finns i burken eller påsen.

Just den här etiketten hade jag tur med, den satt kvar till hälften, optimistiskt uttryckt. Eller, den hade lossnat till hälften…….och det är ju bra att veta om man tar fram lax eller morötter eller vad som nu kan förväxlas.

Så är det någon som kan hjälpa mig med detta husmodersdilemma blir jag kanske lite gladare!

Och så till nästa gnäll:

Jag vaknade i morse och erfor att min hals var som ett stort, svullet sår…..jag var ju förkyld innan jul, och nu verkar det vara på gång igen, jag som aldrig (hmm) blir förkyld.

Inte konstigt att jag gnäller idag. Dessutom behöver vårt hem städas…….

Agneta!
P.S. nästan alla bilder är lånade fr nätet. D.S.

Lite vintrigt.

Vi fick lite snö till slut. Och här ligger min stenval (!) i dvala.

Kanske minns någon att jag tog bort jord och växter i höstas så, att det som min svärmor på sin tid tyckte såg ut som valar, kom fram.

Den finns där solen, men den vill inte riktigt komma fram. Det här är mitt på dagen.

Med lite god vilja kan man se att det snöar.

Vår kyrka. Dit tar det cirka trekvart att gå hemifrån oss och då är man fortfarande inte i närheten av nån civilisation. Ingen postlåda, ingenting. Landsbygden i Sverige idag.

Mitt lilla dvärgkörsbärsträd (Prunus incisa 'Kojou-No-Mai'), tänk om det är blomknoppar, jag tror att det är det, tänk så fint det kommer att bli om dom inte fryser bort! Jag får jaga ut omgivningen med lakan om det blir kallt.

Och det här är då busken (Cornus mas) där mina cocktailkörsbär  skall växa. Det har funnits fruktämnen ett par år, ett åt gången, men inget har mognat så jag har inte haft något att lägga in. Så där har jag stått med min cocktail utan bär i….snopet!

Bambun på en och samma dag. Överst till vänster frusen med hopkrullade blad. Senare blev det milt och snön kom och bladen vecklade ut sig igen! Fiffigt!

Agneta!

Alla hjärtans dag & servervajsing.

En riktigt stor kram till alla på Alla Hjärtans Dag!

bilder lånade från nätet

foto Yann Arthus-Bertrand

Igår strax efter lunch så var det dags för ett sånt där icke välkommet fel i datorsnörena eller vad det heter.

Det finns ingen kontakt med huvudservern, stod det på skärmen.

Det varade hela kvällen och natten (jag var uppe och tittade efter), men så plötsligt, alldeles nyss, började det blinka i både datorn och mobilen och då var kontakten tillbaka, tack och lov!

Så skönt det känns! Är jag beroende då, tro? Men nu är jag back in business!

Agneta!

Vinterdag vid västkusten.

Dagsmejan har tagit lite av snön och julrosen tittar åter fram, dock i något bedagat skick.

Pinneviksbadet i Lysekil med Fiskebäckskil långt där borta. Här ska man kunna bada om, ja, det beror ju på vilken friskus man är, men om 3-4 månader.

Stångehuvud. Här ser man till Kungshamn och Smögen.

Här är dom igen, mina Stairways to Heaven.

Vattennivån verkar ha gått ner lite grand eller så har isen och snön krupit upp.

Isbullar på bergen, det gäller att inte halka för då får man bada kallbad.

Agneta!

För precis ett år sedan!

För precis ett år sedan, på dagen, såg det ut så här när man blickade ut över västerhavet, Skagerack, heter det väl egentligen.

Det var en lugn, fin, solig och kall dag.

Som en liten prick mitt i bilden på vattnet ser man en liten plupp, det är färjan som går mellan Oslo och kontinenten (jag vet alltså inte vart den går, Köpenhamn eller Kiel i Tyskland, jag vet inte…).

Och till middag fick vi Sukiyaki. Det var tider det. Fast idag ska vi få Pestolax à la fru Venus, hon har världens godaste recept i sin samling. Och just Pestolax har jag fjäskat mig till.

Agneta!

Satsborden, Nisse & flickornas festival.

När jag tittar på tv på kvällarna tittar jag inte mycket på tv. Omgivningen gör det. Jag lyssnar på tv. Samtidigt grejar jag alltid med någonting.

Min trasiga fåtölj, som just nu är min favorit, står lite långt från bordet, och då kom jag på att svärmors satsbord borde vara perfekta att ha alla mina projekt på.

Men dom var något rangliga och behövde poleras på ytan. Så nu är dom isärskruvade, ihopskruvade igen och med trälim emellan.

Dom blev stadiga och ytan blev bra. Men lacket var inte helt bra. Det blev flammigt och var kornigt och konstigt, lite segt.

Men eftersom jag har en bra bit att åka till färgaffären så fick jag en snilleblixt.

Jag silade lacken (vattenbaserad) i en fin sil och sen spädde jag ut den med vatten!

Och har man sett, det blev väl godkänt! Nu är dom så fina så jag har inte råd att ställa nåt på dom…….

Ibland när jag kommer in i badrummet får jag den där känslan att, här är jag inte ensam.

Då sitter Nisse i badkaret! Och väntar på att man ska öppna kranen. Han vill dricka rinnande vatten och ute har dom gjort vattnet så konstigt, det är hårt och kallt. Märkligt.


Häromdagen (först) tog jag bort julduken och la den på bänken för att se om den var fläckig.

Vips hade jag sällskap!

Det är ju så mysigt att ligga på dukar och ibland kan man döda dukarna också, dvs sparka på dom. Men dåligt samvete eller skämmas, vad är det? Ligger ju bara här och vilar.

När jag tog bort duken fick jag se att min japanska julkulor också var kvar framme.

Det är inga julkulor, det är “Temari bollar” som är typiska för den provins i Japan där vi bodde ett slag under förra århundradet.

I mars firar man flickornas festival som heter “Hina matsuri” och då dekorerar man med dessa bollar som är broderade. Och man har massor! Ofta i mobiler (inte såna man pratar i, utan såna som snurrar).

Dom små flickorna klär upp sig i sina finaste kimonos och är helt bedårande söta. Överallt hänger Temari bollar.

Visst har vi alldeles för få broderade bollar här i Sverige, eller hur!

Agneta!

Bok, blommor & kontaktproblem.

Många följer Uttans blogg Hemma hos oss, eller hur!?

Uttan har en dotter som heter Anna och nu har Anna skrivit en bok om sitt liv som skogsarbetare, som egentligen är alldeles för tungt och tufft för en tjej som Anna, som inte är helt kurant.

Men i boken, som är en barnbok, berättar Anna hur hennes arbete är, och det är en fröjd att läsa även som vuxen.

Uttan skriver om Annas bok här.

Man kan köpa boken direkt från förlaget och Anna har fattat ett beslut om att allt överskott som boken genererar skall gå till “Barn med dolda handikapp”.

Så varför inte köpa en bok, den kostar 50 kr + porto och det är bara att maila Add Gender så kommer boken med posten.

Gör det, vet jag, Anna blir glad och barnen som blir hjälpta blir glada! Och själva får vi och barnen läsa en bra och intressant bok!

Häromdagen kom ett brev från Elna med bloggen Elna Sudden och i brevet låg virkade mohairblommor!

Gissa om jag blev glad när jag fick present så där utan vidare. Det var så rart gjort och nu sitter blommorna i en fin ekgren med mossa på och det är jättefint.

Jag satt fast blommorna med lite silvertråd.

Tusen, tusen tack, Elna!

För övrigt så lunkar det på.

När man bygger sig ett hus händer det självklart att man missar en del detaljer, i alla fall var det så för oss.

Vi vet båda två att elektrikern mumlade och undrade något om någonting som hade med spottarna i fönstren att göra och vi minns båda två att vi glatt och käckt svarade att, jamen, det blir ju jättebraaa!

Alltså, det handlade om att man måste ha nån slags plasthistoria ovanför spottarna, på väggen, in mot rummen, och vad vi hade svarat på var om vi ville ha en platt platta eller en anordning med lamputtag i.

Vi hade svarat ja till lamputtag.

Vilket ju så här i efterhand var fullständigt korkat eftersom vi ju har en “spotte” (eller vad man nu kallar dom) i varje fönster och förmodligen aldrig någonsin kommer att behöva en lampa hängande där. Också.

Hur som helst så var naturligtvis dom här uttagen i jättekritvit plast (har ingen bild från “före”, men man ser i hålet vad jag menar).

Nu har vi bott i huset i nästan 5 år och nu äntligen har jag kommit mig för att få dit annan färg.

Jag har först stöpplat (?) själva plattan, sen maskerat med tejp runt om så att kanterna också fått färg och sen satt en plastplupp på den där “saken” som sticker (det kortslöt sig i det första uttaget när jag kladdade färg i hela hålet…det var nåt med el och jord som fick kontakt genom penseln, eller jag vet inte……det lät bra, eller?).

Nu är det gjort i alla fall, och det blev aningens bättre. Det är samma nyans som väggarna och det skriker inte vitt ovanför vartenda fönster.

Agneta!

Vilken helg!

Så blev det då vinter på riktigt! Och solen står högt, för några veckor sen hade den inte kommit ovanför trädtopparna!

Fröhus från klematis.

Inne (så klart står den inte ute, hade den gjort det hade vi bott på ett helt annat ställe på jorden…….) har vi fått en orkidé att blomma om, visserligen bara med två blommor.

  

Och så måste jag visa min kaktus som blommade så otroligt mycket innan jul, nu blommar den igen. Så har den hållit på alla år jag haft den, helt otrolig växt!

Agneta!

Pysslat. Kallt.

Jag fick för mig att pyssla lite. Plockade säljgrenar när jag var ute med Leia och så klippte jag dom i bitar och vevade ståltråd runt.

Satte det hela runt ett glas och knöt ihop det. Glasen är överblivna från doftljus – återvinning!

Så nu kan vi sitta här inne och mysa när kylan slagit till. –12 grader har vi här i kväll.

Och mannen min har packat in rosorna för nu är det nog inte så kul att vara rosbuske, nästan ingen snö, och mycket kyla på en gång.

Det ser ut som en rysk kolchos eller nåt sånt, tycker jag, men huvudsaken är ju att rosorna klara sig.

Det ser lite svalt ut mot fjorden – burr.

Nu går jag och lägger mig under flera duntäcken (öppet fönster) och vi ses och hörs! Natti, natti!

Agneta!