Kort, stick, avokado.

Idag fick jag en sommarhälsning från Renée, Vimsiga mamman, med familj – det gjorde mig väldigt glad, vackert kort och fin blomslinga och en sol. Just sol kan vi behöva för det är sparsamt med den varan här.

Tack Renée, Emmy, Buddha och Tuss!

Sen har jag gått och funderat på en sak. Det har faktiskt ockuperat min hjärna en stor del av dagen.

Bilden visar mitt armbågsveck och uti detta veck ser vi ett knottbett/stick (jag har fortfarande inte tagit reda på om dom sticks eller om dom biter).

Nu är det som så att jag ofta måste ta blodprov och det är ytterst sällan jag träffat på en sjuksköterska som träffar mitt i prick i en åder i mitt armveck. Ådern slinker liksom undan och det är absolut inte sjuksköterskans fel.

Det slutar i 9,8 fall av 10 med att “vi” sticker mig ovanpå handen. Vilket jag inte har det minsta lilla emot, jag älskar (faktiskt) att bli stungen, jag tycker det kittlar så gott i blodådern när kanylen är där och bökar runt, jag njuter lite av det, det är väl det mest perversa jag är…..Tur jag inte har anlag för tung narkomani.

Hur som helst, min undran är, hur i hela fridens namn kan då en knott hitta rätt på en enda gång?

 

För övrigt, är det nån mer som råkar ut för det här, ofta, i ett kör, nästan jämt? Bruna avokados. Och gästerna står på förstutrappen……och det är nästan en mil till affären.

Nu funderar jag faktiskt på att reklamera med hjälp av bilden och kvittot, för nu har jag tröttnat på bruna avokados. Eller det andra alternativet, stenhårda ljusgröna, som aldrig mognar.

Så var det väl inte förr?

Godnatt!

Agneta!