Tropisk natt i Snäckskalsdalen.

Igår fick vi en bonusdag.

Det blev nästan riktigt fint väder och varmt så vi for ut och fiskade och kom hem med 18 makrillar.

Så till middag blev det stekt makrill (i smör, absolut), potatis (Amandine) direkt från potatislandet, de få mangoldblad som trots allt kommit upp blev till en liten stuvning, också direkt från landet, och så drog jag upp dom eländiga små morötter som trots allt fanns.

Dom var väldigt fula så när jag hade kokt dom kände jag att jag ville fixa till dom lite, så jag stekte dom (i smör, absolut) och glaserade dom, då blev dom nästan lite vackra! Dom blev i alla fall blanka och granna.

Det kändes som värsta lyxmiddagen, egen- och närproducerad, och rakt upp från sjön, nästan direkt upp på tallriken, och ute i den varma kvällen.

Dom andra makrillarna kokte jag in för det tycker min omgivning är så gott.

Det var en sån där sammetskväll, varmt, 24 grader, och stilla, och vi tände alla ljus och omgivningen hade hängt upp en trasmatta så att värmen skulle stanna kvar under verandataket.

Så där satt vi och hade det riktigt gott.

Men undrens tid är inte förbi, plötsligt satt vi där ute med var sin dator. Jag undrar fortfarande hur det kunde hända.

Att jag skulle ta ut en dator är inte så väldigt konstigt, men att det var omgivningen som tog initiativet var oerhört märkligt – det är sånt som jag trodde inte skulle hända.

Om man uttrycker det milt så är han inte så där väldigt intresserad av datorer.

Nu var det så, att vi hade sett en lustig liten fågel när vi fiskade och det var den som skulle identifieras. Den dök till och med efter mitt sänke, och jag trodde jag hade fått historiens största makrill, men det var den lilla pippin.

Som tur var tog den inte på kroken……

Vi kom inte på vad det var för fågel.

Här ser man förresten hur långa silvernjurvindorna blivit…..

Så satt vi då där till riktigt sent och det var varmt, riktigt ljummet, det var en sån där kväll som man får gå tillbaka och minnas när snön ligger över hela verandan…..

Agneta!