Omiyage

När våra japanska vänner var här i slutet av maj hade dom med sig “omiyage”. Det är typ “gåbortpresenter”.

Och det är väl inte så konstigt i och för sig, det har ju vi här också, men med japaner har det blivit, ja, nästan en industri.

När våra vänner kom hade dom ett par resväskor med bara presenter plus en kartong som var incheckad som extra bagage!

Bilden ovan visar hur det, faktiskt, alltid, blir, det blir värre och värre och större och större och till slut flyr Mrs & Mr West (som paret kallas i boken jag lånat bilden från) i panik……….

*********************************

Så när dom var här ägnade dom väldigt mycket tid åt att hitta omiyage som dom skulle ha med hem tillbaka till Japan också.

*********************************

Och nu har det gått lagom lång tid så att det är lagom artigt att vi skickar en kartong med omiyage från oss! Allt enligt protokollet!

Idag var det dags att gå och köpa mer honung – dom köpte hela lagret i vår lokala lilla affär när dom var här, så vi tänkte att det kan vi plocka ner i lådan, där det finns annat också,

bl a har jag gjort fotoböcker från bilderna vi tog när dom var här!

Fint väder. Ja, förutom molnen i öster.

Men åt det hållet Leia och jag gick var det så här fint!

Söta blommor i vägrenen. Och in i skuggan, massor av ormbunkar upp efter bergssidorna i skogen man får ge igenom.

 

Ut på andra sidan skogen och där är vår fjord som jag hela tiden går längs med.

Fjorden går in i en kil runt ett berg (höger i bild) och där är det fredat, för det finns en väldig massa fåglar.

Fast jag såg bara kor jag!

 

Här ser man gården jag är på väg till.

Väldigt idylliskt. Där finns en liten affär och ett kafé/restaurang. Och i bergen är det många som klättrar.

 

Här är den lilla affären. Och där köpte jag honung och sen kom Omgivningen dit, han hade varit på nåt uppdrag i stan, och så tog han med honungen i bilen. Jag kan liksom inte bära just nu.

 

Leia tycker om att gå dit för hon kan ligga och titta på kaninerna i timmar!

 

Och nu är det tv dags för mig – jag följer nästan varenda match i fotbolls VM.

Igår natt var jag ensam om att titta, Omgivningen hade törnat in för länge sen, Pippi sov i soffan och jag gjorde mig en liten picknick och njöt av att titta på USA-Portugal.

Samtidigt WhatsAppade jag med vår amerikanske kompis Jerry som var på operan i San Fransisco och inte kunde titta.

Han pep ut i paus och så fick han reda på hur det stod till.

Är det inte fantastiskt ändå!

Agneta!