Damm.

Leia vill alltid bada (inte bli duschad, stor skillnad….) när vi varit ute och gått och nu har hon fått en ny badbalja!

 

Innan vi åkte på semester satte vi igång med projekt “Leias damm”.

Redan när vi la ut formen fann hon sig och gick alldeles själv och satte sig där dammen skulle vara.

Husse ställde jag dit!!!

I övre mitten ser man det fula plastkaret som hon hade innan.

Idén till den här dammen har jag helt och hållet fått av Anna som sprutar ut inspiration på sin blogg  “Goda stunder, tokiga idéer”.

 

Det hela fick stå och härda under tiden vi var borta och när vi kom hem tog vi bort ramen och fyllde med vatten. Det blev självklart lite grumligt till att börja med, men vi har skurat och låtit vattnet rinna ut ett par gånger.

Vän av ordning kanske ser att det hänger en post/brevlåda precis ovanför och jag brukar ju ibland berätta att vi har ganska långt till just brevlådan.

Och det har vi. Till den riktiga, inte denna!

Den som hänger här används “lokalt”, dvs den av oss (grannen/kusinen) som är ner för backarna först, till dom riktiga brevlådorna, hämtar åt oss båda.

Detta inom parentes sagt!

 

Och så här blev det!

Supernöjda.

Och Leia också, hon är “supernöjdare”!

Det känns lite som om den här inte är den första och inte den sista dammen vi gjort……..

 

För övrigt.

Mycket färg fortfarande, jag njuter så.

 

Humlen som vi satte i våras vid dom avsågade asparna har verkligen funnit sig tillrätta. Hur kan det växa så mycket på en enda sommar?

Vadå djungel…..

Och så steppade jag ut i skogen för att leta svamp. Men det är för torrt, så är det bara.

Men när jag svängde in här vid huset, vad ser jag, smörsoppar. Två omgångar.

Som barn plockade mamma och jag alltid såna och jag tyckte det var så roligt att dra av “skinnet” på hatten och peta bort “skummet” under hatten!

För säkerhets skull har jag frågat Anki med Bildbloggen om den är förväxlingsbar med någon giftig sort, men det är den inte.

Det är så, att Anki kan, typ allt, om svamp och har en svampblogg också. Kika in hos henne så får ni se!

 

Och så vill jag tacka för alla omsorger och engagemanget när det gäller avslutningen på vår semester (förra inlägget). Det har inte satt några spår alls, tack och lov. Jag är nog härdad, jag har vuxit upp med kriminalitet sen jag föddes.

Det där lät ju inte alls bra…….

Alltså, det är inte jag som varit kriminell, ingen i familjen heller, vad jag vet, det är väl snarare så att det arbetats med det, så det finns inmatat att det händer. Förr eller senare. Men så fort det går, det har man inte förstått!

 

Agneta!