Stenigt och kargt.

Tack så jättemycket för alla gratulationer igår och idag! Mannen min hälsar också och tackar så mycket, han har läst varenda kommentar om och om igen!

Vi hade inga planer, inga idéer om vad vi skulle göra, så vi åkte till det som vi tycker är det vackraste stället häromkring, Ramsvikslandet.

Bara sten, kargt och hårt, precis som bohusläningen är i sitt sinnelag…….

 

Eftersom vi som bor här är ett armt och sparsamt folk så har vi inga flashiga rastplatser, utan ödmjukt tar vi vad som finns. Och här hade andra samlat ihop till ett perfekt ställe, vindskyddat, men med full utsikt över horisonten.

När vi satt där berättade omgivningen min älsklingshistoria för mig:

“……en man sa till sin fru på deras 35-åriga bröllopsdag att, nu har du försökt förändra mig i 35 år, och så klagar du på att jag inte är som förr………..”

Den passade äntligen in alldeles perfekt!

 

Vår rastplats! Visst är det lite mysigt!

Sen fortsatte vi att gå över bergen, vi var ute i många timmar. Vädret var perfekt, det var sol någon gång, mest molnigt, men sådär 20 grader varmt, då är det härligt att gå och gå och gå…..

 

Dom ilandflutna trästockarna är mjuka som sammet, dom har slipats av mot berget, och in emellan graniten finns så vackra ihopklämda stenformationer i fantastiska mönster och färger. Sensommarblommorna blommar för fullt och allt är en enda stor harmoni!

 

När vi kom tillbaka hem fick jag se att lobelia sått sig själv under blomlådorna (lobelia från förra året) nedanför köksfönstren!

 

Och på verandan hade agapanthusen slagit, dagen till ära.

Och ja, det blev middag hemma!

Idag regnar det, ljuvligt!

Agneta!