Vårdis, hundbad och koägg.

Så här såg det ut hos oss idag! Härligt, eller hur! Fast jag läste i min almanacka att förra året kom vintern i slutet av februari, men det var i alla fall jättehärligt ute idag.

 

 

Mycket salt i luften. Det skulle vara stormigt, men det var det inte, bara lite blåsigt.

Och vårbäcken porlade och rosetten på stängselstolpen glittrade så fint i solen. Vi har det piffigt här på landet, rosetter på stolparna! Nej, det är nog bara ett snöre som råkat fastna där efter någon storm.

 

Leia ville bada när vi kom till sjön (havet), men det ville inte husse, och släppa henne var ingen bra idé eftersom isen fortfarande ligger lite längre ut.

 

På hemvägen såg vi att bonden tar in koäggen nu, så då kommer det nog snart ut små kalvar.

Och små fjärilar, för den här larven kröp mitt på vägen, den måste ha varit förvirrad, för nog är det väl för tidigt?

Agneta!

Äntligen!

Äntligen! Pärlhyacinter. Älskar dom!

 

Äntligen! Bokpaketet. Älskar det också.

Två som jag känner att jag vill läsa om och som jag inte hade kvar (Truman Capote x 2), resten helt nytt för mig.

Härliga tider, strålande tider!

 

Så där inne sitter jag nu och läser och läser!

Agneta!

Det knallar på.

Måste få in ett flygfä som befruktar blåbärsblommorna så jag kan plocka blåbär, för nu är det lite för tråkigt.

Det fina vädret vi hade i ett par, tre dagar, är puts väck!

Vad jag gjort, är, att jag grävt ur ena linneskåpet (jag har ett till sånt här) och hur allt som finns på bilden (Obs! att det ligger en massa på bordet bakom dörren också) kunnat rymmas i skåpet har jag svårt att förstå.

Nej, det har jag egentligen inte, för det fullkomligen vällde ut när jag öppnade dörrarna. 

Men nu är det genomgånget och sorterat och jag tror jag fått lite struktur på det.

Kanske.

Men jag undrar varför jag har nästan 100 vita linneservetter! I olika mönster.

 

Nästa borde vara det här.

Bilderna.

Diabilder, osorterade, eftersom jag råkade tappa ur alla ur sin askar för flera år sedan, nästan allt hamnade på golvet i en enda röra.

Vad som hände var, att jag skulle visa vilka bra kassetter dom låg i, kassetter som låste sig så att bilderna inte kunde trilla ut, även om man lyfte dom upp och ner.

Tji fick jag.

Och sedan ville jag ju inte bara prova dom som det gick med fel, jag fortsatte.

Ibland undrar jag om det står riktigt rätt till allting hos mig, ni vet, där uppe……..

Det är 16 lådor, minst, och massor av osorterade pappersbilder också.

Och tavlor.

 

Men igår var orken slut och jag la mig på soffan och då hörde jag hur det andades intill mig.

Och i min korg, där jag har mina mormorsrutor som jag virkar på just nu, låg ju Nisse! Så gott!

 

Och i morse när jag vaknade hade jag en sån där, sovitförmyckethuvudvärk, så jag hämtade lite yoghurt i en kopp, innan jag tog piller.

På ett par sekunder röda blev Pippi varse detta och kom störtande och hon fick slicka ur koppen. 

Det fixade hon galant, ner i koppen, ända till botten, med sitt huvud.

Jag har kommit på att Pippi, liksom jag (hmm), vi är inte “fotoschenicka”, i alla fall så är Pippi, så himla mycket sötare i verkligenheten än hon blir på bild! Hon ser bara arg ut.

Hur jag ser ut lämnar vi därhän…..

Agneta!

Saknar nästan ord!

Jag skriver inte många ord här idag.

Jag saknar liksom ord. Det är ju bara så här jag vill att det ska vara. Lite oftare.

Det är så lite man kräver…….lite sol, lite rimfrost!

 

Bryggan.

 

 

Monica, (Tjernhus), den här är speciellt till dig, idag var det ovanligt vackert!

 

 

Agneta!

Mammas läsebok–första läsåret.

Jag hittade min mammas läsebok och i den finns intressant läsning. Men första klass?

 

 

Sedelärande! Uppförstorat här nedanför:

 

Så avslutas kapitlet med en bön.

Ja, tiderna förändras, så är det, så har det väl alltid varit och så kommer det väl alltid att förbli.

Agneta!

En svensk supersöndag om vintern.

Den lilla fiskesjön igår. Vädret var helt underbart och vi har fått lite, lite snö.

Jag tror dessutom att solen redan börja värma lite och när det är så här fint så är det ljust länge, länge på eftermiddagen.

En supervintersöndag.

 

Vi lutade oss mot berget och D-vitaminiserade oss så mycket det gick.

 

Guldsnö.

 

Hemåt igen, vi svänger av vid solen där borta och går västerut.

 

När vi kom hem hade himlen mörknat lite, lite och månen är i kommande, den är väldigt vacker och jag är fascinerad av den.

Agneta!

The Morning After the Party. Igen.

Oj, oj, oj, oj, så det ser ut här idag, varför lär jag mig aldrig?

 

Det såg så prydligt ut innan gästerna kom igår och glasen stod till och med upp och ner så kaoset i köket kan ju inte gärna bero på att det druckits något överhuvud taget……

 

Men vi har sånt här väder så vi tar och går ut istället, så slipper vi disken!

Eller?

Agneta!

Makaber promenad i en trådkorg. Ungefär.

Hamnen.

 

Jag går till hamnen med Leia, vänder och går hem igen. Ofta.

Går jag åt andra hållet kommer jag till kyrkan och då vänder jag där och går hem igen.

Så är mitt liv nu när det inte går att promenera omkring i bergen eftersom dom är inkapslade i is.

 

När jag sen vikt av från vägen till hamnen (eller kyrkan) så går jag tills jag kommer till det här.

Alltså, vi har ju en lång historia tillsammans, omgivningen och jag. Och det är säkert väldigt bra att man inte vet riktigt allt om varandra.

Men när jag fick se det här, jaaa, då började jag undra. Vad är han för slags makaber människa egentligen?

Han har alltså plockat, ja ni ser själva, dom här “grejerna” i skogen, gjort dom grundligt (?) rena, köpt en skylt, “Varning för hunden” (!) och gjort nån slags totempåle vid vår infart…………

Jag säger inget mer.

 

Inne i huset hade jag släppt en trådkorg mitt på golvet (jag skulle göra något, minns inte ens vad) och i den satt Nisse och smög på Pippi! Det vet väl alla, att man inte syns i en trådkorg, en korg är en korg är en korg!

 

Och efter första attacken är det bara att återgå, fast man kan ju sitta bakom en trådkorg också. För det vet väl alla, att en korg är en korg är en korg!

Agneta!

Balans i tillvaron……

Det är inte många saker jag är rädd för (jo, människor kan jag vara lite rädd för ibland, men det är ju inte konstigt som vår jord ser ut…..) men jag har ingen balans. Höjdrädd är jag inte, men det är det där med balansen.

Skall jag försöka gå på dom vita strecken på vägen, dom där ute vid vägkanten, så trillar jag av dom. Hela tiden.

 

En sån här trappa, rasande snygg, men jag skulle trilla av, jag lovar. Och jag ser mig i galastass glida uppför och sen ligga i en liten hög nedanför…..

 

Och att sova här, glöm det, i alla fall för mig.

Skulle jag smyga upp på natten och gå ner till kylskåpet för att äta skulle jag trilla av trappan, jag nästan hör ljudet när jag rasar genom den där persiennen, och rakt ner för trappan……

 

Eller sitta här och studera – nix, här finns hur många möjligheter som helst att falla av.

Ingenting att hålla sig i…….jo väggen, men den räknas inte……och glasrutorna, brak rakt igenom….hur lätt som helst, för att inte tala om den smala trappan som mer eller mindre hänger i luften…..

 

Eller att bo på hotell Waldseilgarten Wallenhausen i Bayern…….

Nej, det är tur jag bor här på mitt lilla berg och står med båda fötterna i jorden och inga trappor har.

Agneta!
Alla bilder är från nätet.

Drottning eller prinsessa?

Åå, vad det var kul att så många följde utvecklingen av min blommande……….ja, vad är det nu då?

Oj, så mycket jag inte hade en aning om, men det är ju så roligt att lära sig och nu har jag tagit hjälp, och kommit fram till att just den som blommade här hos oss med största sannolikhet inte är en Nattens drottning utan möjligen “bara” Nattens prinsessa.

Vad jag fått reda på är att det alltså finns både och, och många av varje sort.

Den som blommade här är troligen en Epiphyllum oxypetalum.

Den andra heter Selenicereus grandiflorus.

Båda kallas tydligen lite huller om buller för drottning och prinsessa och har även en massa andra namn.

På bara blomman finns ingen möjlighet att se skillnad med ögat.

Däremot ser man skillnaden på bladen (heter det blad…..?…..glömde fråga) på Epiphyllum och Selenicereus.

Det här ska då vara Epiphyllum oxypetalum, en sån som blommade här hos oss.

 

Och det här är Selenicereus grandiflorus.

Tror jag. Om jag förstod rätt. Pratade med Botaniska Trädgården i Göteborg.

Agneta!

The Morning After the Party!

Nattens Drottning. Idag. Slut, trött, förbi och hängig……..

 

Men inte missade jag henne, nej då.

Så här såg hon ut sent i går kväll.

 

……och lite senare ändå…..

 

…….och så till slut i full blom!

Omgivningen håller i blomman och man får en uppfattning om hur stor den är. Och den doftade gudomligt, som freesia, eller som doftranka, eller ännu bättre, som gardenia.

Fast det råder delade meningar om det. Omgivningen konstaterade krasst att den luktade inget annat än klorofyll. Romantiskt.

 

Och det stämmer, vi har haft en blommande sådan här tidigare, men den plantan tog slut och jag tog skott av den och har två stora på gång, men dom har inte blommat ännu. Denna har jag fått av svägerskans första mans fjärde fru. Det ni!

Nu snöar det hos oss! Hurra! Äntligen!

Agneta!