Veckan som gick.

Att Ullungrönnen redan anfäktats av hösten har jag ju redan visat, men den ändrar sig så mycket från dag till dag. Varje gång jag går ut står jag och tittar på den en lång stund, det är som ett skådespel.

I veckan som gick kände jag starkt för en tur in i storskogen.

Där i en glänta ligger ett gammalt torp. Helt utan alla former av bekvämligheter. Det används endast som sommarstuga numera.

Jag har hört berättas, att förr i tiden, bodde där en familj vars husbonde tog hyra på norska valfångstbåtar som gick ända till Sydgerorgien. Det är långt bort det. Och det var liksom längre bort på den tiden, kan man tänka.

För att mönstra på gick han till fots till någon av hamnarna på norska sydkusten och var sedan borta många månader, ibland årsvis. Man kokade tran och lastade på båten och först när den var full gick man hem igen.

Tranet användes till lyse, såpa, smörjmedel mm.

När båten kom tillbaka till Norge och manskapet mönstrade av och fick sin hyra fångades dom snabbt upp av pokerspel och förlorade naturligtvis det mesta av sina pengar.

Så när mannen kom tillbaka hem var han utan pengar men med en ny liten baby som frun hade fött där hemma under tiden han var borta.

Och så höll det tydligen på, år ut och år in, och till slut var det 10 barn i det lilla torpet!

Tänk vilket liv och vilket slit! Fast dom var kanske lyckliga, dom visste nog inte om något annat……jag föredrar att tänka så…..

Själv hittade jag några gula kantareller och ett nerfallet getingbo!

Den lilla fiskesjön (myren…) har vi också inspekterat ett par gånger i veckan. Leia badar gärna där.

Sjön (havet) har vi också inspekterat och det ser väl så där lagom inbjudande ut…..Badbryggan ligger uppdragen och vattnet svämmar över den lilla gången.

När vi är bortresta bor Leia på pensionat. Ett litet mysigt ett, med max 6-7 hundar åt gången. Hon älskar det och leker dagarna i ända och vill så göra när vi kommer hem också.

Och hörsammar vi henne inte så klättrar hon helt sonika upp på skrivbordet.

Fjollig som jag är så tycker jag det är lite, både sött och roligt……

Agneta!